Denna vecka har det skett framsteg på de flesta håll. Melker och jag brukar hälsa när han ligger i hängkorgen genom att jag sträcker fram fingret så att han kan sniffa på det, vi tittar på varandra och blinkar. Denna gång gick jag fram till honom, hade huvudet cirka 20cm från hans, tittade honom i ögonen och började klappa. Han låg kvar och såg verkligen ut att tycka om det. Det var ingen lång stund som det tilläts klappning men det var ändå ett magiskt ögonblick.

Senare i veckan, en dag när jag kom hem från jobbet, så gick jag min vanliga hälsningsrunda som just brukar inbegripa “sniffa finger”. Bertil och Sune låg tillsammans i soffan. Jag satte mig ned och båda sniffade, klappade lite på Bertil, vilket brukar vara tillåtet, och började därefter klappa Sune, väldigt försiktigt och bara med ett finger på sidan av halsen – han låg kvar och protesterade inte det minsta.

Efter detta lilla lyckorus gick jag till Baltsar som var på väg nedför trappan. Började klappa honom och han höll på att slå knut på sig själv, bufflade emot och njöt verkligen av att bli klappad. Sen gick Mumrik förbi och då var det slut. Baltsar är nästan en värre stalker än Melker så han sprang direkt efter Mumrik.

Sune och Bertil är mer och mer framme. Sune går och skriker efter Bertil i tid och otid, han vill uppenbarligen inte vara ifrån honom. Bara att låta dem hållas. Till och med när vi ser på tv kan de vara framme, Bertil brukar sitta framför öppna spisen och kolla in läget, Sune tassar förbi då och då. Sunes blick har börjat skifta mer och mer från panik/rädsla till försiktig nyfikenhet vilket är mycket trevligt att se. Det är snart ett år sedan de båda herrarna kom till oss.