Det har hänt en del de sista dagarna.
Bertil och Sune har lite nattliga utflykter i resten av huset. När vi släckt lampan så hör man hur det tassas nerifrån gästrummet. Sen hör man en som pratar och det låter lite som kooooommm och vi tror det är Bertil.
I måndags morse när husse kom ner i källaren så var dörren till deras rum stängd så de har väl råkat knuffa till den. Ingen kisse fanns i rummet. Vi hittade Sune i tvättstugan och Bertil i datarummet. När jag kom in i tvättstugan så sprang Sune ut därifrån men han sprang inte in i deras rum utan upp för trappan till markplan och sen tog han nästa trappa och sprang och la sig under soffan. Där låg han när jag kom hem från jobbet samt under hela kvällen. När vi hade lagt hos hörde vi hur det tassades och han gick ner i sitt rum. Där hade Bertil legat hela dagen själv då han gick tillbaka in när dörren hade öppnats. Husse har nu lagt en liten kil så att de inte kan få till dörren
I tisdags natt så hade jag (var hemma själv) besök i sovrummet och tror det var Bertil. När jag rörde på mig så gick kissen ut. Men jättebra att de nu undersöker vad som finns.
Idag så har de varit ute ur sin filt flera gånger och det fast jag varit hemma. Sune var på väg ut ur rummet men när han kikade runt dörren och såg att jag satt i rummet jämte så han ångrade sig och gick tillbaka till sin filt. Bertil däremot är kvar och fortsätter att t ex äta samt att han går och lägger sig på soffan mellan filtarna. Flera gånger har jag varit inne och pratat med honom och han ligger där och blinkar
Vi letade efter Baltsar i eftermiddags och han syntes inte till någonstans. Såg ut som att det låg någon under ena filten och jag tänkte det kunde vara Baltsar då jag sett att Sune hade gått till andra filten. När jag försiktigt gick fram så backade Bertil in under den andra filten. Hör då hur det krafsas och ut ur filten på andra sidan kommer Baltsar Förstod då varför Bertil tittat inåt soffan när han låg mellan filtarna. Han brukar ligga och titta ut annars.
Under kvällen i går satt Melker och Baltsar utanför den stängda dörren till gästrummet och undrade vad som fanns där inne. Biffen verkade ledsen i och med att han jamade lite. Det ser inte ut som att de har träffat varandra ännu. Svartrygg låg under filten och Biffen satt i hörnet nu i morse. Någon av dem hade dock varit i baljan och producerat. Däremot såg det inte ut som att det ätits någon mat. Biffen har sjungit och spelat dörr under natten.
Husse hade samma hälsningsprocedur med Melker som igår. Fick även klappa honom på kinden ett litet tag. Såg ut som han tyckte om det en liten stund i alla fall. Baltsar har vi båda rört på svansen idag utan att det protesterades allt för mycket. Han vände sig bara om och tittade på handen.
I morse satte sig husse ned och sa till Melker “kom och hälsa”. Melker fällde upp svansen, sprang fram och sniffade finger och gick sedan och åt frukost.
Man skulle ju kunna tro att det inte händer något på kattfronten men så är inte fallet. Det är full fart på de små liven som inte är så små längre. Det görs framsteg, små men dock. Hälsa genom att sniffa finger till exempel, Melker gör det nästan varje dag, Baltsar ibland. Det märks att de blivit “fostrade” av två norska skogkatter. De pratar precis som de gör, ligger på samma sätt, gärna på trösklar med ena tassen framsträckt vilket är ett typiskt Mimena-sätt att sova på. Båda två är nu fullvärdiga kompisar till våra “norskingar” vilket känns oerhört bra. Vi har återigen öppnat upp kattluckan till vår utbyggnad vi har på baksidan, husse har byggt en ny fönsterbräda som sträcker sig över samtliga tre fönster och även mellan dessa. Melker och Baltsar har dock inte lärt sig lucka ännu så där har Mumrik en liten fristad – än så länge.
Båda två kan numera komma upp i sängen under förutsättning att Mumrik är där, annars är de bara i sängen om inte vi är där men då kan å andra sidan samtliga fyra sova tillsammans – mys.
Melker har dessutom vid ett antal tillfällen lagt sig på husse, förvisso bara en kort stund men ändå – känns som ett stort framsteg.
För första gången har de varit ensamma utan oss under tre dagar, grannarna har passat dem under tiden. De hade inte synts till så mycket men när vi kom hem så visade de sig ganska omgående vilket känns mycket bra. Det är fortfarande otäckt att bli klappad, det går ibland men i huvudsak så går de undan. Inte så att de springer iväg, det är mer en förflyttning på 20-30 centimeter så det får anses som ännu ett gott tecken. De skall vara med där vi är. De har även lärt sig att när någon av oss står och förbereder mat så sitter de vackert och tittar – det kan ju vara till oss tänker det.
Mumrik, vår norska hane, är Melkers stora idol. Mumrik höll på med vad vi kallade “persiennsången” förut vilket går ut på att man hoppar upp i sovrumsfönstret och spelar på persiennen samtidigt som man låter. Detta i syfte att få upp någon som kan öppna altandörren så man kan få komma ut. Förmodligen är det något som Mumrik har “berättat” för de små för nu i morse vid 0500 vaknade jag av att det rörde sig i persiennen, jag tittar upp och ser Melker, smidig som en ångvält, ta sig fram mellan blommor och persienn. När det var dags att vända för att gå åt andra hållet passar vi på att skicka lampan i golvet. Nu är klockan 0520 och de är ute på altanen, ett ställe som de stortrivs på, så det funkade även för honom . Pojkarna har växt en hel del sedan senaste uppdateringen. De är fortfarande skygga på sitt sätt men båda har blivit klappade. Baltsar som är mest skygg skall vara med överallt men han håller sig på säkert “klappavstånd” så han inte blir klappad av misstag. Melker har vi klappat ett par gånger, oftast när han stryker sig mot Mumrik. Då passar vi på att som av en händelse råka klappa honom också vilket går bra ända tills han upptäcker vad som pågår. Inte så att han då springer iväg utan han skuttar iväg en halvmeter och tittar på oss, undrandes vad det var som hände.
På nätterna kan man vakna av att de är i sängen, de brukar kliva omkring på oss. Då är det bara att ligga stilla för om man rör på sig blir det otäckt så då springer de iväg igen.
Fantastiskt att se vad de tar efter och lär sig av “de stora”. Sova på trösklar är en sak, sova med tassarna rakt fram som en sfinx är en annan. De har även lärt sig när det är dags för annan mat än ordinarie. Denna läggs upp i ett par speciella glasskålar som ger ifrån sig ett karaktäristiskt ljud varpå samtliga fyra kommer springandes – härligt att se. När det sedan ställs ned fyra skålar på golvet så kan det ju vara godare i grannens skål så det är ett konstant bytandes av matskål innan allt är uppätet.
Kycklingfilé, fläskfilé och oxfilé tycker de små gossarna om – raskatterna nöjer sig med att äta den sedvanliga maten
Vi har nu beslutat oss för att de båda gossarna skall få ett permanent hem här hos oss. Vi kan inte skiljas från dem och vi vill inte skilja dem från varandra. De fyras gäng skall få vara intakt.
Det händer mycket i deras liv nu. Det är ett härligt busande så fort de är vakna, både enskilt, tillsammans eller med Mumrik och Mimena vilket är härligt att se. Melker har börjat komma upp i sängen när vi sover, trampar omkring lite, försöker ta sig in under täcket vilket sker på ett hopp-attack liknande sätt, nosar lite på händer, sätter en klo i en fot för att sedan skutta iväg igen. Sen att det är mitt i natten bekymrar inte den unge herrn – han var ju ändå vaken!
I går var en stor dag i deras liv. Vår altan är inhägnad så att det är som en stor rastgård med hyllor och sådant som man kan springa omkring på och igår öppnade vi upp så att de kunde, om de så ville, gå ut en sväng. Väldigt avvaktande initialt. Först ut var Baltsar och sedan Melker. Mumrik och Mimena var redan på plats så viss trygghet fanns. Baltsar provade på att spatsera på en av hyllorna. Mumriks min när han vänder sig om och ser Baltsar går knappt att beskriva. Altanen har varit hans fristad när han anser att smågrabbarna är allt för jobbiga, när han då vänder sig om och ser Baltsar var det typ “men, är de här också – kan man aldrig få vara ifred”.
Vid minsta ljud som inte stämde överens med vedertagen världsbild så sprang de raskt in och upp och gömde sig under soffan men de var lika snabbt tillbaka vilket får ses som ett gott tecken. Nyfikenheten övervinner rädslan till slut.
Nu i morse var det dags för ännu en härlig min, denna gång var det Baltsar. Jag satt i källaren vid datorn då det hörs en smäll uppifrån köket. Jag går upp och ser Baltsar växelvis titta ned i vattenfontänen och på blomkrukan som ligger på golvet – undrandes hur det kan vara jord i vattnet. Krukan klarade sig denna gången också.
Idag har Melker gjort stora framsteg. Det började när jag åt frukost. I ögonvrån ser jag två tassar sticka upp på bordet vid ostfatet och detta följdes av ett litet grått huvud. Melker var nyfiken på ostfatet så han stod på bakbenen för att kunna nå upp. När han såg att jag såg honom så tog han bort tassarna men hoppade upp på stolen och sedan vidare på köksbordet där han gick fram till ostfatet Jag sa till honom att så fick han inte göra och han hoppade ner för att en liten stund senare gå upp på bordet igen. Han tar för sig mer och mer
På eftermiddagen låg han och Mimena och sov i sängen. Jag började klappa Mimena och med andra handen så klappade jag Melker (vi har fått röra honom lite innan). Han låg kvar så jag klappade kind och sedan under hakan. När jag klappade under hakan så sträckte han på halsen och såg faktiskt ut att tycka att det var sköntUppskattar att jag fick klappa honom 3-4 minuter i sträck. Tänk om det kan få fortsätta så. Man kan inte tro att det är samma skygga katt som kom till oss för x antal veckor sedan.
Försökte igår kväll röra Baltsar och svansen gick någorlunda bra. När jag rörde kroppen så slog han till min hand med tassen och han har kraft kan jag säga. Han är inte lika redo på beröring men fräser inte och sticker inte iväg
Nu har det gått en vecka sedan de små “tomtarna” var hos veterinären och blev vaccinerade, tatuerade, avmaskade och kastrerade. Denna resa började redan på måndagen då matte var ute hos katthemmet och lånade hem en fångstbur. Den ställdes upp hemma och samtliga tyckte det var en rolig och intressant anordning. På den stora dagen fick vi hjälp av personal från katthemmet att gillra fällan. När Melker fick syn på att buren hade flyttats ställde han sig och tittade uppmärksamt: “-jaha, buren flyttad, en lucka med en pinne i och från pinnen går ett snöre som husse håller i, då kan de ju glömma att jag går in där”. Ungefär den minen hade han. Med andra ord var det ingen av de som skulle gå in i buren som ville gå i närheten, däremot var Mumrik och Mimena framme och skulle kela med pinnen. Nästa plan: vi stänger in Mumrik och Mimena i sovrummet, tar upp buren till övervåningen och försöker där. Resultatet av detta blev mindre bra. I och med att de stora kompisarna försvann så gjorde de små det också, Melker in under soffan och Baltsar in under badkaret i källaren. Ok, jag hämtar ordinarie transportburar. Dessa gillrades med en skål mat längst in men det var inte intressant att komma fram ändå. Vi öppnade då upp så att de stora fick komma ut igen och vips var vi framme. Mumrik gick in i en bur för att äta, likaså Mimena, givetvis följde Baltsar respektive Melker med och då backade de stora ut och vi kunde stänga burarna. Vi åkte till veterinären och lämnade de små. När vi kom hem ser vi hur Mumrik och Mimena går och letar efter sina kompisar, riktigt härligt att se. Snart var det dags att hämta hem burarna med de sövda pojkarna. Allt hade gått bra enligt veterinären vilket känns skönt. Väl hemma ställde vi upp burarna framför tänd brasa, lade filt över dem efter att vi givetvis passat på att klappa dem lite och genast var Mumrik framme och lade sig på burarna. Efter några timmar när de vaknat till öppnade vi upp, tårdrypande glädjescener när de 4 möttes igen! Det tog ett par dagar innan de var fullt återställda avseende fart och bus men det tycker jag är helt förståeligt. Nu är allt som vanligt igen, start vid 0400 på morgnarna, springandes upp och ner för trapporna, spela pingisboll på parkettgolv och annat skoj som förgyller vardagen.
