Hagagänget har flyttat från Haga och bor numera ute på landet. Flytten gick förhållandevis bra. Det tog cirka 2,5 timmar att få in alla i burar och vi fick ta hjälp av en expert från Gotlands Katthem för att slutligen få in Melker. I bilen ut så började någon jama vilket fick till följd att det blev en sångkör med 7 jamande katter. Detta i kombination med en markant doft av avföring, Bertil och Sune hade bajsat i burarna, gjorde resan till en intressant upplevelse.

Efter att de blivit utsläppta ur burarna så började upptäcktsfärden. Melker och Baltsar gick direkt och gömde sig under sängen som är deras trygghetszon sedan tidigare. Sune och Bertil tassade omkring lite och gick sedan och lade sig under soffan. Tror att Bertil skämdes lite för att han bajsat i buren för han låg och tryckte under soffan och såg moloken ut.

Mumrik och Astrid brydde sig inte nämnvärt över den nya omgivningen. Mimena däremot konverterade i sedvanlig ordning till orm och gick och morrade och fräste men det är hennes sätt att hantera det okända.

Det tog kanske 2-3 dagar innan alla var framme och livet återgick till det normala med bus och upptåg.

Trappan till övervåningen är populär. Den används som utkiksplats, sovplats, busplats och klösbräda. Det sistnämnda försöker vi stävja men det är inte alltid det funkar.

Någon utegård har ännu inte hunnit byggas så det står högt upp på priolistan.

Alla är nu på sitt vanliga sätt. Vi får mer och mer klappa Sune, Bertil, Melker och Baltsar. I och med att alla börjar om från noll avseende miljö och omgivning så har det fått en positiv effekt på våra “skyggisar”.

[Show slideshow]

Nu var det länge sedan det skrevs något om pälsbollarna så nu är det dags. Mumrik och Mimena är nu inne på sitt 7:e år som hagakatter. De blir mer och mer keliga för varje dag. Mumrik brukar få följa med husse ut i garaget och han slår nästan knut på sig själv där han trippar omkring och låter så som bara Mumrik kan göra.  Mimena är pratig. Svarar på tilltal med små ljud, skall ha uppmärksamhet. Att stänga toalettdörren är helt bannlyst. Hon skall in, sitta i knät en stund och sedan till handfatet för att dricka vatten. Vatten kan man dessutom bara dricka från högersidan har jag noterat, hon måste vända sig om först annars blir det fel.
Baltsar och Melker har nu varit hagakatter i 3 år – tiden går fort. Baltsar får matte klappa i princip varje dag medans Melker har sina dagar. Oftast är det bra dagar och då får husse klappa honom väldigt försiktigt. När husse har siesta med filt så kommer han och lägger sig bredvid och ibland på filten men det är bara om Mumrik redan ligger där.
Sune och Bertil blev hagakatter i oktober 2014 så det är snart 2,5 år sedan. Bertil får vi  mysa med, buffla panna, sniffa päls och pussa på honom. Sune – den skyggaste av de skygga – får husse nu buffla panna, sniffa päls och pussa på, inte alltid men oftast. Sune brukar ligga på en köksstol under bordet och han bryr sig inte över verksamheten i  köket. Stora framsteg alltså med våra “skyggisar”.
Astrid, det lilla charmtrollet, har varit hagakatt i drygt ett år. Hon är numera inte så liten utan har lagt på sig rejält vilket är märkligt med tanke på hur mycket hon springer. Ett mystroll är hon i vilket fall. Skall gärna ligga på husses axlar när jag sitter vid datorn.

Kattgräset på altanen behövde bytas vilket Baltsar med all önskvärd tydlighet klargjorde!

Allt är bra med hela gänget. Sune och Bertil har verkligen börjat slappna av. Speciellt Bertil, han kommer nu när vi “smackar” för att påtala att det är godismat, han kommer inte ända fram till matbackarna men ganska nära. Ställer man bort en matback en liten bit så är han där. Både Sune och Bertil leker stundtals. I går såg vi Bertil jaga Mimenas svans, kommandoran blev inte imponerad av det. Astrid, det lilla charmtrollet, kommer uppstudsandes i sängen, inklusive plingbollen givetvis, runt 0500 i princip varje morgon. Spinner och busar samtidigt. Ibland är det så att bollen bara skall vara med. Hon kommer upp, släpper bollen och lägger sig sedan på husse och sover där. Baltsar får matte klappa varje dag, han håller på att slå knut på sig själv, spinner till och med stundtals. Husse är fortfarande lite farlig men jag får klappa honom ibland. Melker har sina dagar, ibland ligger han gömd hela dagen för att komma fram på kvällen, ibland är han framme hela dagen. Man ser i ögonen på honom vilket stadium han är i. Husse får klappa honom ibland men bara lite.

Mumrik och Mimena har båda två blivit såna riktiga gosebjörnar. Vet inte om det är att vi är en fristad för dem, gosar man med husse/matte så kommer inte “de små” och stör utan det är ren kvalitetstid som gäller – mysigt är det i vilket fall.

Nu när altandörren alltid är öppen då vi är hemma så är det trivsel därute. Alla sju hagakatterna är där samtidigt utan bråk. Fångade tre av dem på bild.

En liten ritual eller vad man skall kalla det är att när man drar upp persiennen och öppnar fönstret i sovrummet för bäddning/vädring så kommer alltid Mimena springandes. Nu har även Astrid anammat detta. Astrid skall vara med när man bäddar, dyka in under täcket eller överkastet. Vid detta tillfälle var det fågelkvitter utanför så det tilldrog sig ett visst intresse.

Även Astrid har nu lärt sig att ta sig in och ut genom kattluckan till vår utbyggnad på baksidan. Melker har ännu inte lärt sig detta efter 2 år. Sune och Bertil har vi aldrig sett försöka sig på konsten.

Denna vecka har det skett framsteg på de flesta håll. Melker och jag brukar hälsa när han ligger i hängkorgen genom att jag sträcker fram fingret så att han kan sniffa på det, vi tittar på varandra och blinkar. Denna gång gick jag fram till honom, hade huvudet cirka 20cm från hans, tittade honom i ögonen och började klappa. Han låg kvar och såg verkligen ut att tycka om det. Det var ingen lång stund som det tilläts klappning men det var ändå ett magiskt ögonblick.

Senare i veckan, en dag när jag kom hem från jobbet, så gick jag min vanliga hälsningsrunda som just brukar inbegripa “sniffa finger”. Bertil och Sune låg tillsammans i soffan. Jag satte mig ned och båda sniffade, klappade lite på Bertil, vilket brukar vara tillåtet, och började därefter klappa Sune, väldigt försiktigt och bara med ett finger på sidan av halsen – han låg kvar och protesterade inte det minsta.

Efter detta lilla lyckorus gick jag till Baltsar som var på väg nedför trappan. Började klappa honom och han höll på att slå knut på sig själv, bufflade emot och njöt verkligen av att bli klappad. Sen gick Mumrik förbi och då var det slut. Baltsar är nästan en värre stalker än Melker så han sprang direkt efter Mumrik.

Sune och Bertil är mer och mer framme. Sune går och skriker efter Bertil i tid och otid, han vill uppenbarligen inte vara ifrån honom. Bara att låta dem hållas. Till och med när vi ser på tv kan de vara framme, Bertil brukar sitta framför öppna spisen och kolla in läget, Sune tassar förbi då och då. Sunes blick har börjat skifta mer och mer från panik/rädsla till försiktig nyfikenhet vilket är mycket trevligt att se. Det är snart ett år sedan de båda herrarna kom till oss.