All posts by Roger Johansson

Astrid kommer till Hagakatterna

20151201 - namnlöst - 0009I måndags blev vi stödhem till en kattunge från katthemmet som vi döpte till Astrid, detta för att hon kom just till katthemmet på Astrid-dagen. I sedvanlig ordning så konverterade Mimena till orm och fräste åt Astrid men det var likadant åt andra hållet. Alla grabbarna undrade vad det var som husse och matte har släpat hem. Vid läggdags kom den unga damen upphoppandes i sängen. Hon var där hela natten, dock inte på samma ställe utan det skulle vandras runt mellan husse och matte. Ena gången på täcket andra gången under, hela tiden vilt spinnandes.

Tisdagen var husse hemma för att “skola in” henne bland de andra. Tycker överlag att det gått riktigt bra. Mumrik och Astrid har nu börjat sniffa lite försiktigt på varandra, Mimena morrar och väser. Baltsar och Melker har en försiktig, skräckblandad attityd gentemot Astrid. Bertil skulle fram och nosa medans hon lekte med bollsnurran, det bekymrade inte unga damen mer än att det lektes, frästes, lektes, frästes. Bertil blev förnärmad och gick tillbaka till soffan. Sune har vi inte sett närma sig. Samtliga brukar sitta och titta på henne när hon leker uppe i vardagsrummet – riktigt roligt att se.

20151202 - namnlöst - 0002

Husse klappar Sune

Satte mig framför Sune som låg i soffan, blinkade lite, fick respons, stack fram fingret så att han kunde sniffa, då lade han sig tillrätta igen med sidan av huvudet mot mig. Jag började försiktigt klappa med ett finger på kinden – ingen protest. Klappade lite under hakan – han tittar på mig med, som jag ville tolka det, tillgivenhet i blicken. Jag började då klappa honom med hela handen på huvudet och ned över nacken –  han njöt för fullt! Allt detta skedde medans Bertil låg cirka 30 cm från Sune med ryggen mot, han tog ingen notis om mig.

Det går framåt

Denna vecka har det skett framsteg på de flesta håll. Melker och jag brukar hälsa när han ligger i hängkorgen genom att jag sträcker fram fingret så att han kan sniffa på det, vi tittar på varandra och blinkar. Denna gång gick jag fram till honom, hade huvudet cirka 20cm från hans, tittade honom i ögonen och började klappa. Han låg kvar och såg verkligen ut att tycka om det. Det var ingen lång stund som det tilläts klappning men det var ändå ett magiskt ögonblick.

Senare i veckan, en dag när jag kom hem från jobbet, så gick jag min vanliga hälsningsrunda som just brukar inbegripa “sniffa finger”. Bertil och Sune låg tillsammans i soffan. Jag satte mig ned och båda sniffade, klappade lite på Bertil, vilket brukar vara tillåtet, och började därefter klappa Sune, väldigt försiktigt och bara med ett finger på sidan av halsen – han låg kvar och protesterade inte det minsta.

Efter detta lilla lyckorus gick jag till Baltsar som var på väg nedför trappan. Började klappa honom och han höll på att slå knut på sig själv, bufflade emot och njöt verkligen av att bli klappad. Sen gick Mumrik förbi och då var det slut. Baltsar är nästan en värre stalker än Melker så han sprang direkt efter Mumrik.

Sune och Bertil är mer och mer framme. Sune går och skriker efter Bertil i tid och otid, han vill uppenbarligen inte vara ifrån honom. Bara att låta dem hållas. Till och med när vi ser på tv kan de vara framme, Bertil brukar sitta framför öppna spisen och kolla in läget, Sune tassar förbi då och då. Sunes blick har börjat skifta mer och mer från panik/rädsla till försiktig nyfikenhet vilket är mycket trevligt att se. Det är snart ett år sedan de båda herrarna kom till oss.

20151002 - namnlöst - 0002

Bertil startar motorn

Lördag morgon. Mumrik, Mimena, Melker och Baltsar är på altanen, Sune och Bertil ligger i soffan i vardagsrummet. Jag går in och drar upp persienn nummer ett varpå Sune lämnar soffan, vilket han alltid gör. Han ställer sig dock och tittar på mig med inte allt för skrämd blick, vi blinkar och jag förklarar att så här gör vi ju varje morgon. Han sätter sig ned men när jag skall gå till  andra fönstret går han lugnt in under soffan. Sträcker fram handen till Bertil som sniffar lite på fingret varpå jag börjar klappa honom med fingrarna – ingen protest så långt. Sätter mig ned och  klappar med hela handen, funkar det också. Koncentrerar mig på huvudet och klappar med tummen utsträckt mellan ögonen. Bertil börjar spinna och njuter för fullt.

Storfrämmat på altanen

Sitter och äter min frukost och har precis skjutit ifrån mig brickan för att fortsätta läsa tidningen. Ser katter i ögonvrån. Minsann, det är Sune och Bertil. Snabbt ställer jag ned tallriken på golvet och lockar på dem. Bertil är först ut, sniffar lite på havregrynsgröten som är kvar men anser det inte vara värdig kattföda så han går bort till dörren mot trädgården och sätter sig. Sune kommer snart efter, han är mycket mer försiktig/rädd men han kom ut och följde samma procedur. Efter ett tag gick Sune in. Bertil sitter kvar och beundrar trädgården. Sune börjar låta sitt vanliga “kom Bertil, det där är otäckt” – läte. Bertil ignorerar dock Sune så han går upp till soffan igen. Bertil går in efter ett tag och går ned i källaren så jag passar på att ta mig in jag med. Tittar ut lite senare och då sitter Melker och Bertil tillsammans och tittar ut i trädgården.

Lite senare under förmiddagen sitter/ligger Bertil i fönstret i vardagsrummet och kollar ut, Sune ligger i soffan. Ingen av dem reagerar nämnvärt när man går in i rummet, man måste dock vara försiktig och inte klampa på – då blir det otäckt.

 

Bertil visar tillgivenhet

Jag skulle hälsa på grabbarna under soffan och lade mig ned. Fick direkt ögonkontakt med Bertil som låg och blinkade. Jag stoppade in hela handen till honom. Först duttade han lite med vänstertassen, helt utan klor, men sedan fick jag klappa honom på halsen med två fingrar. Döm om min förvåning när han lägger ned huvudet på min hand. Där ligger vi ett tag tills jag får för mig att klappa honom med lillfingret men då kom rösterna ifatt honom och han satte sig upp – det magiska ögonblicket var över för denna gång.