Vi är glada och tacksamma över att ha fått vara med om hans utveckling under de 6 åren han hade sitt hem hos oss.

När han kom i oktober 2014 så var det ett fräsmonster som hette duga och vi fick knappt titta på honom.

Sakta men säkert kom han fram och fräste mindre och mindre och vi fick börja röra honom och slutligen klappa honom.

Största förvandlingen skedde från november 2019 när Bertil (Biffen) fick somna in. Sune blomstrade och blev en kelgris som började spinna mer och mer.

Vi fick ha honom i famnen och han talade tydligt om när han ville ha gos. De sista kvällarna så kom han upp och la sig i mitt knä och spann. Han hade tidigare bara legat bredvid i soffan.

Tror han kände på sig att något var på gång.

En liten tröst är att han och Bertil fick ett eget hem på äldre dar och att de utvecklades och blev keliga båda två och fick uppleva den kärleken.

 

Sov gott bästa Sune och Bertil.